isidays

Söndag men också farsdag, min pappa har nyss åket till jobbet så nu sitter jag här i soffan framför den nya fina teven som pappa har shoppat till oss idag. Pappa blev jätte glad för min present, jätte kul. Idag mår inte Emelie så bra hon har fått en allergis reaktion så hon har utslag som irriterar på hela kroppen, så just nu vill jag bara ha en ny dag utan utslag. Men man kan ju inte så allt, får hoppas att de ger sig annars blir det sjukhuset. Igår var vi hos Johan, hela hans familj bjöd på mat och så var även några kompisar där till deras familj. Massor med trevligt folk och god mat, då kan man inte göra annat än att trivas. Var på Arn också med Tove innan vi hamnade hos Johan, jätte bra film men shiit va hände på slutet liksom hel skumt!

I ett tidigare inlägg sa jag " Man ska inte spana för mycket i de förflutna, jag tror inte det kan vara bra på något sätt dumt att hänga upp sig på saker. Vi måste nog bara lära hos att förlåt, gå vidare och vara glada för de vi har just nu".

Men tänkte på de igår en del saker är ju helt hopplösta att glömma, hur mycket du vill så kan du inte sluta tänka, tänk om. Varför gör man de, tillhör det läkningstiden eller är de bara något dumt vi gör. Jag har en grej som jag skulle göra va som helst för att glömma eller släppa. Men de går inte, visst en del saker tar tid men frågan är hur lång tid. Jag skulle inte kunna säga att jag inte har försökt, för de har jag på många olika sätt. Men efter ett tag kommer du till en vändning då du inte längre vet vad du ska göra eller hitta på för att komma vidare. Vad är de som gör att vi inte släpper en del saker, är de för att de är för viktiga för hos eller tror vi att vi skulle förlora allt om vi gav upp de eller till och med oss själva. I mitt fal vet jag inte varför jag inte kan gå vidare för det är ändå hopplöst, tiden har gått och personen i fråga har gått vidare. Jag trodde jag hade gått vidare men jag hade bara förträngt de, varför gör vi så? Vi hade ju mått så mycket bättre om vi bara gick vidare och glädjes av den nya dagen, kan de inte bara vara så enkelt. En del säger lått de ta tid, men vadå lått de ta tid, de gör mig så arg. Jag vill inte att de ska ta år att glömma och gå vidare. Men jag kanske bara är envis, jag kanske inte vill glömma för jag tror att de finns en Chans, en chans att jag får som jag vill. Men tänk om den tiden inte kommer, tänk om jag hoppas på något möjligt. Har jag slösat min tid på något onödigt eller tillhör de läkningstiden? Vi kanske har oss själva att skylla på vi kanske inte vill gå vidare, för vi tror för lite på att lyckan kan komma igen. Jag tror inte jag igentligen vill glömma de, för de var dagar då jag var riktigt lycklig, dom dagarna värde sätter jag högt och vem vill glömma bra dagar!  Men jag hade ju mått så mycket bättre om jag hade släppte det. Men jag kanske inte är redo än, jag kanske bara hade jämfört det med de gammal som jag ändå hela tiden lyckas göra, vem vet jag kanske inte har läkt klart ännu, fast våran tid var för ett årsen, så kommer jag aldrig glömma den eller dig.
♥Din Em!

Grattis på farsdag pappa!<3